Kung Oscars Sverige

Oscar IIN

Jag ställer mig frågan om vår antika folkskola kan kallas för sagolik.  Bilder var en sällsynthet och sagoläsning fanns inte med på schemat. Kanske borde den kallas för en hyllning till kung Oscar II, som inte hade något emot att han som prins fick medverka i folkskolans första läsebok. Arbetet med detta klassiska verk började på 1860-talet och då var diktarsignaturen Oscar Fredrik kronprins. Hans dikt om Östersjön brukade mina ogifta fastrar ibland deklamera. De var folkskollärarinnor av den gamla stammen och ogillade att tvingas byta ut den gamla och trygga läseboken mot den våghalsige Nils Holgersson.

 

“Du blånande hav, som mång tusende år

mot Skandinaviens klippor har slagit,

som brutit den boja var gryende vår

och frigjord i fjärran har dragit”

 

Min mormors äldsta syster  gick bara i en byskola ett enda år och lärde sig läsa och skriva nödtorftigt på en griffeltavla.  Efter detta år fick hon ge sig ut i världen som piga. För henne var folkskolan en drömvärld, som tog slut alldeles för snabbt. När den första upplagan av läseboken  kom ut år 1868 arbetade hon som husa i en skeppsredarfamilj i Göteborg.  När mormor, som var yngst i den stora syskonskaran, började folkskolan var skolplikten sex år. Detta beslut gick att kringgå om barnen redan efter två skolår kunde visa att de kunde allt de behövde. Denna regel kom att tillämpas på min mormor, som började arbeta som innepiga i en överklassfamilj i Göteborg när hon var nio  år.  Då beslöt hon sig för att hennes barn skulle slippa slava med disk och städning. De skulle få gå sina sex år i skolan.

 

I min bokhylla har jag ett slitet exemplar av 1899 års utvidgade upplaga av Statens läsebok för folkskolan,  som också kallades för Stata. Min morfar köpte Stata i ett antikvariat till mamma, den dag när hon började skolan hösten 1904. Den kostade en krona, viket var lika mycket som tio bananer.  Mammas småsyskon ritade i den och morfar klippte bort en bild på en lättklädd valkyria. Denna läsebok skulle följa med ett barn genom hela skoltiden i den obligatoriska skolan. Här stod allt barnen behövde veta om svenskt liv och om några andra länder. Då hade Oscar Fredrik blivit vårt lands siste krönte kung och det finns med en hyllning och ett porträtt av honom i boken.

 

Mammas gamla läsebok är ett dokument över vårt land sekelskiftet 1900. Barnen skulle lära sig att älska sitt fosterland och inte tvivla på Guds nåd. Fattigdom fanns överallt och man måste vara givmild mot dem som hade det riktigt dåligt. De svåraste förhållandena fanns i Finland och alla borde lära sig att blanda ut mjölet med bark. Att som barn fråga om kungen åt barkbröd var naturligtvis inte tillåtet.  

 

Den slitna boken är märklig på mer än ett sätt. Här finns flera kapitel om hur vårt land styrdes. Det var mycket viktigt att alla barn kände till våra fyra grundlagar och kunde redogöra för hur dessa tillämpades. För barn på landsbygden var det nödvändigt att veta vad landstingen gjorde och detta finns utförligt skildras i boken. Läseboken  skrevs på en tid när kvinnor och män med låg inkomst inte hade rösträtt och när de gifta kvinnorna var omyndiga. Jag har hört att kapitlen om riksdagen blev en inspirationskälla för många ungdomar. Kunskapen om samhället fungerade fanns tack vare läsebokens utförliga texter och lärarnas förklaringar var utbredd bland ungdomarna.  Nu gällde det först och främst  att ändra på rösträttslagarna så  att både pojkar och flickor skulle kunna bli riksdagsmän och kanske till och med få vara med och sitta vid kungens bord i en konselj på Slottet. Då var detta bord inte lika stort som det är idag.

 

Kung Oscar regerade inte bara över vårt land utan också över Norge. Det finns många lyriska skildringar om Norge i boken. Det bodde svenskar på andra ställen på jorden och hur de levde måste  skolbarnen känna till. Det finns flera långa kapitel om Nordamerika i boken. Många svenska bönder valde att slå sig ner på prärien  och här kunde några av dem se hur bufflar strövade omkring. De, som hade bosatt sig i staten Missouri, visste  att i närheten av floden fanns saltängar och att det inte var självklart att det gick att gräva brunnar i området. Det längsta kapitlet handlar om Chicago, som då räknades som vårt lands näst största stad. Här fanns en svensk kyrka  och också en svensk skola. Allt skildras idylliskt och det finns inte en enda rad om att många svenskar  bara fick dåligt betalda arbeten och att bostäderna var urusla.  Det vimlade av folk och eleganta droskor på gatorna och husen var höga. Här var det roligt att leva.

Chicago

 

Det finns kapitel i läseboken , som fick barnen att drömma sig bort till andra delar av jordklotet, till länder där solen ofta lyste, där blommorna var lysande röda och det gick att plocka bananer direkt från plantorna. Kanske kunde man satsa på att bli missionär och bosätta sig på Tahiti. Här var barnen snälla och hjälpsamma och maten var utsökt god. Då var det mer äventyrligt att bli kakaobonde i Brasiliens urskog. Här kunde precis när som helst en leopard hoppa ner från ett träd och försöka slita den flitige svensken i småstycken.

Leopard

 

Delar av boken är en hyllning till Oscar II och allt det han hade uträttat. Det finns skildringar över hur det var att bygga järnvägar, att arbeta på ett järnverk, att ta upp torv i Småland   och också att ordna  vandringsleder i några av de svenska  fjällen. Ett kapitel var viktigt och det handlade om kungssången. Den var något som alla skolbarn måste kunna och detta krav upphörde först i slutet på 1950-talet.

“Ur svenska hjärtans djup en gång

en tacksam och en ädel sång

som går till kungen fram,

var honom trofast och hans ätt

gör kronan på hans hjässa lått

och all din tro till honom sätt

du folk av frejdad stam!”

Bilderna är hämtade ur den gamla läseboken.

Fredrika Bremer i Jerusalem

375px-Jerusalem_um_1900[1]

Idag är det Långfredag, en dag jag har mycket svårt för. Jag skall vara hemma hela dagen. Vinterns gör ett tappert försök att komma tillbaka. Det blir en innedag med tänd brasa.

Söndagen den 23 april skall jag vara i Jakobsbergs gård i Bredäng och berätta om Fredrika Limnell, som i slutet av 1800-talet sommartid hade en litterär salong i sitt sommarhus Lyran. Numera  går  det bra att besöka det anrika huset och dricka kaffe.  Närmaste tunnelbanestation är Bredäng.

 Fredrika Limnell var förmögen och gillade att läsa. Hon skänkte pengar till tre olika kvinnliga författare. På så sätt  fick dessa kvinnor  råd att göra studieresor och att skriva böcker. Den första var Fredrika Bremer. I juni år 1856 erhöll Fredrika Bremer en mindre summa pengar för att i första hand besöka Schweiz och Italien. Den berömda författarinnan var då 55 år gammal. Nu önskade hon få se Alperna och den heliga staden Rom. Det fanns också en annan avsikt med resan. Europa hade i tre års tid plågats av ett krig, Krimkriget,  och denna sommar var det äntligen fred. Hur hade Europa återhämtat sig och betydde freden att de olika kristna kyrkorna kunde starta ett samarbete om heliga platser som Jerusalem?

 Fredrika Bremer skrev dagbok  under hela resan. Hon skrev brev hem och några av dessa publicerades i Aftonbladet. På så sätt blev hon vårt lands första kvinnliga utrikeskorrespondent. 

 Fredrika Bremers resa  blev längre än vad någon hade kunnat förutse. Överallt blev Fredrika Bremer mottagen  som en hedersgäst och folk köpte hennes översatta böcker. Reskassan blev större, vilket förde med sig att hon kunde resa till Jerusalem och där våren 1859 vara med om påskfirandet. Resan från Rom till Jerusalem gick över Sicilien och Malta. På båten mellan Malta och hamnstaden Jaffa lärde hon känna en grupp tyska pilgrimer. Deras ledare  var professor Lewinson.

 

De dagar det inte var oväder promenerade Fredrika Bremer på däck tillsammans med professor Lewinson, som föreläste för henne som om hon vore en begåvad manlig student. Den bok, som många då diskuterade, handlade om vem Jesus egentligen var. Författaren var den tyske teologen David Strauss och hans tes var att evangelierna var fyllda av så många motsägelser att alltsammans bara var en samling myter. Det troliga var att Jesus aldrig hade funnits, Professor Lewinsson var jude och hade tidigare undervisat judiska studenter i den judiska tron judendomens historia. Det hörde till hans yrke att följa med i den teologiska debatten. Efter att ha läst David Strauss bok började den judiska professorn att noggrant studera evangelierna. Nu kom han till en helt annan slutsats. Jesus hade levat och han var Guds son. Efter moget övervägande beslöt professorn sig för att konvertera till kristendomen. Han var ett välkänt nämn och fick snart arbete som professor i teologi i ett tyskt universitet.

 

Vi vet inte om professor Lewinson berättade för Fredrika Bremer om den engelske lorden och affärsmannen Moses Montefiore. Detta var en italiensk jude, som i unga år hade flyttat till London och där lyckats bra med sina affärer. Hans tankar var att förföljda judar från Ryssland måste få rätt att bosätta sig i Jerusalem och där få möjlighet att besöka Tempelberget. Dessutom fanns det en grupp fattiga judar i Jerusalem. Dessa måste få tillgång till bättre bostäder och en ny synagoga . Palestina hörde till det Osmanska riket och landet  hade varit en av de stater, som förlorat i Krimkriget.  Nu borde muslimerna inse att tiderna hade förändrats och att Jerusalem var en helig plats för judar, kristna och muslimer. Freden måste synas i Jerusalem.

Strax efter fredsslutet besökte Moses Montefiore Jerusalem. Hans resa från hamnstaden Jaffa kände nästan alla till. Det fanns ingen väg utan bara en ridstig. Moses Montefiore var 199 cm lång och överviktig. Han beställde en bärstol och en grupp mulåsnor med uppgift att släpa på bärstolen. . På så sätt kunde han färdas över slättlandet och över berget för att efter detta på ett majestätiskt sätt passera den stadsport, som kallades för  Jaffa. Under denna resa fick det inte saknas god mat ett fylligt vin. Efter detta kom han att kallas för Krösus. 

 Krösus hade flera avsikter med sin resa till Jerusalem. Han ville satsa pengar på en järnväg mellan hamnstaden Jaffa och Jerusalem. Utanför stadsporten  Jaffa  önskade han bygga en synagoga. Den sultan, som var ansvarig för staden, nickade godkännande. Efter detta kom ett krav, som  vållade problem. Krösus önskade få  besöka Tempelberget. I ett gammalt avtal om Jerusalem stod det att judarna inte fick sätta sina fötter på detta berg dock med undantag för den plats, där det allra heligaste rummet i templet hade funnits. Problemet visade sig vara enkelt att lösa. En grupp muslimer kom med en bärstol, som Krösus fick sätta sig i. Sedan bar de honom till Tempelberget och där steg Krösus av bärstolen och förrättade sin andakt.

 Ingenting blev som Krösus hade hoppats. Hans  tänkta järnväg blev aldrig byggd och de bostäder han lät bygga utanför Jaffaporten ville judarna inte bo i. Dee bestående minnena av Krösus besök var den nybyggda synagogan, den eleganta bärstolen och de planer, som aldrig blev verklighet. 

 I januari år 1859 landsteg Fredrika Bremer i staden Jaffa. Hennes huvud var tack vare professor Lewinson fyllt av nya kunskaper. Hon kunde sin Bibel  och visste att Jaffa  var den stad dit profeten Jona omkring år 700 före vår tideräknings början hade flytt  för att slippa lyssna på Guds röst.  Här tog han en båt, som skulle segla till Tarshich i Spanien. Detta borde profeten aldrig ha gjort. Det blåste upp storm på Medelhavet, som kaptenen på båten uppfattade var en hämnd från Gud. Med hjälp av lottdragning pekades Jona ut som den skyldige och besättningen vräkte ner honom i havet. Här slukades han av en stor fisk och tvingades att stanna i fiskens mage i tre dygn.

 Havet hade varit lugnt de sista dagarna av sjöresan. Fredrika Bremer hade farit över Medlehavet och några stora och skräckinjagande fiskar hade hon inte fått se. Däremot hade hon blivit en del av  tyska gruppen pilgrimer och växlat några ord med en elegant och mycket religiös furstinna.

 Fredrika Bremer hade inte föreställt sig vad denna resa skulle innebära. De enda vägar som fanns var ridstigar. Professorn var väl förberedd och såg till att alla i gruppen fick tillgång till en ridhäst och att det kom hästar, som på sina rygga kunde bära bagaget.  Nu måste Fredrika  Bremer berätta att hon aldrig tidigare hade ridit. Om hon ville komma till Jerusalem måsta hon få hjälp att stiga upp på den arabiska gamla hästen Rosinante och sätta sig tillrätta på en herrsadel. Till sin förvåning upptäckte Fredrika Bremer att den var riktigt bekväm.

 Att rida var inte så svårt som Fredrika Bremer hade föreställt sig. Det  var inte första gången som Rosinante travade vägen fram mot Jerusalem med en ovan ryttare på ryggen. Då och då sackade hon efter och Fredrika Bremer lyckades mana på henne. De red genom ett vackert slättlandskap och i fjärran skymtade gruppen  blånande berg.

 Det blev afton och det kom ett stilla regn. Då såg  Fredrika Bremer minareter och förstod att hon äntligen snart skulle vara framme. Men det värsta återstod. Hon var förberedd att Jerusalem låg på en bergshöjd, men inte att backen skulle vara så brant och att ridstigen skulle vara mycket smal. Det bästa hade varit om hon stigit ner från hästryggen och lett Rosinante, men det fanns ingen i gruppen som orkade lyfta upp henne på hästryggen igen. Rosinante visade ingen rädsla trots att det var ett stup på den ena sidan av stigen och en hög bergvägg på den andra. Backen tog slut och de red genom en vacker apelsinlund och sedan den sista uppförsbacken, som blivit hal av regnet. Rosinante halkade och föll ner på knäna. Det visade sig snart att det var en smidig gammal häst, som snart stod upp och kunde fortsätta fram. Till slut kom de fram till stadsporten Jaffa. Då hade Fredrika  Bremer suttit i sadeln i nio timmer i ett sträck. Hon fick hjälp ned att stiga av hästen. Lederna var både ömma och stela och hon kunde inte gå utan stöd. Den fromma furstinnan vek av från gruppen och fortsatte till Gravkyrkan. Här skulle hon ägna natten åt bön och meditation. 

 Fredrika Bremer  var den enda i gruppen som inte skulle bo hos släkt eller vänner. Hon inkvarterades i ett härbärge, som bestod av en labyrint av små hus och terrasser. Den första dagen var en söndag och Fredrika Bremer kunde från de olika terrasserna få en överblick Jerusalem. Hon såg Golgata och mindes de ord som Jesus sa när han hängde på korset. 

 Dagen därpå upplevde Fredrika Bremer söndagsfrid. Det blev en vilodag för både kropp och själ. Äntligen var hon i Jerusalem. När måndagen kom var det tillfälle att ströva runt i staden.

Bilden över dagens Jerusalem har jag hittat på nätet

 

 

Tystnad och sorg i min förort

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min trädgård är som vackrast i april. Då blommar ljusblå scilla och gul krokus. Det är ljust, eftersom lövsprickningen inte har påbörjats. Det är också en månad när koltrastarnas vemodiga parningssång är som mest intensiv.  Dessa mästersångare gör varje dag sitt bästa att överrösta biltrafiken. När bilarna försvinner grips koltrastarna  vanmakt och slutar drilla.

 Jag vet inte varför, men jag har i flera år funderat över när vår huvudstad skulle drabbas av terrorn.  I fredags mitt i koltrastsången såg jag meddelandet om vad som hänt på Facebook. En känsla av overklighet kom över mig. Var? Hur?  Svaret var väntat. Terroristen hade bytt ut bombbältet mot en stulen  lastbil.

 Jag bor vid en bred förortsgata, där på fredagseftermiddagarna bilar rullar fram och tillbaka. Barn skall hämtas tidigare på dagis, beställa pizzor skall hämtas, gamla mamma skall få skjuts till en familjemiddag och mat skall inhandlas på någon stormarknad. I fredags var det märkligt tyst på gatan. Trafiken var avstängd och koltrastarnas sång hade tystnat. Jag gick ut i trädgården, där ett par feta skator satt och letade efter något ätbart på trädgårdsgången.  Ingenting var sig likt.

 Det kom ett meddelande från Bättre Stadsdel Hägersten på Facebook. Alla, som hade tillgång till bil, borde köra till Liljeholmen eller Älvsjö och därifrån skjutsa trötta eller gamla medmänniskor hem. Att med rollator gå hem från Liljeholmen var helt omöjligt, alla måste på något sätt visa omtanke. Eftersom jag inte längre är bilägare, kunde jag inte delta i denna verksamhet.  Nu kunde jag se en och annan bil på min gata. Först någon timme senare kom det en ström av bilar. Då började koltrastarna tjuta som besatta.

 På lördagen  uträttade jag ett par ärenden i det mångkulturella Skärholmen. På lördagar brukar det var mycket folk i rörelse på torget. Glada barnskratt brukar eka i galleriorna och tonårsflickor, med eller utan slöja,  har för vana att framför skyltfönstren diskutera  det senaste modet. Allt var denna kördag  tyst och de som var ute och handlade smög sig fram som  om de vore  rädda för att synas. Inga barn tjatade om en påse med leksak i botten från McDonalds.  

 Utanför tunnelbanan hade Jehovas Vittnen satt upp ett bord med biblar  både på arabiska och på svenska .  Några kom fram till bordet och viskade något på arabiska. Av vad jag förstod var de både rädda och sorgsna. Mannen vid bokbordet tog upp en bibel och höjde den överhuvudet.

“Jesus är Stockholms frälsning.”

Detta blev tröstens ord för flera som gled förbi. Allt blev tyst och flera män och kvinnor smög sig in i kyrkan och jag följde efter. Vi möttes av ett par  flickor som sa att vi var välkomna att dricka kaffe i hallen. Det  kostade tio kronor och detta betalade vi gärna. Inne i kyrkan satt några kvinnor och grät. Jag tände ett ljus och såg anslaget att de pengar, som samlades in på detta sätt skulle gå till församlingens fadderbarn i Addis Abeba. Den koptiska kyrkan behöver allt stöd den kan få.

 Vid kaffebordet växlade jag några ord med ett par äldre kvinnor. De skakade på huvudet på tanken att åka in till Drottninggatan och lägga blommor vid staketet. Pensionen räckte inte till ett tunnelbanekort och det gick ju bra att visa sin solidaritet med terrorns offer genom att tända ett ljus. Här i kyrkan hade de hittat tröst och något av deras rädsla och oro hade försvunnit inne i kyrksalen. Vi konstaterade att det är en tillgång i en förort att ha en öppen kyrka som en samlingsplats .

 Jag  uträttade mina ärenden och sökte mig till tunnelbanan. Bibelbordet stod kvar och några män stod och bläddrade i biblarna. Någon viskade fram frågan om frälsning och trygghet var möjlig efter det som hade hänt. Varför måste religionerna med våld kämpa mot varandra?

 Igår var  det Palmsöndag. När jag kom hem från kyrkan möttes jag av ett meddelande på Facebook att två koptiska kyrkor i Egypten hade drabbats av självmordsbombare. En polis hade gjort sitt bästa att förhindra detta. Han hörde till ett av offren. Han var inte kristen utan muslim. Jag  hade en föraning om att något sådant skulle hända när jag tände ett ljus för terrorns offer i Mälarhöjdens kyrka.  

 Det blev  skymning med biltrafik och drillande  koltrastar och skator bland gräsmattans blå blommor. Går det att glömma det som hänt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ekstrands Snickerifabrik vid Telefonplan

Från Riksarkivet

Min make David Önnestam arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv på NordTends tvättmedelsfabrik vid Telefonplan. När det var familjedagar fick jag gå dit  och bekantade mig med lokalerna. Varje gång fick jag höra om Ekstrands sedan länge nedlagda ribbstolsfabrik.  Lokalen hade stått klar sensommaren 1917 och var då fylld av nya snickerimaskiner. Efter nedläggningen hade tvättmedlet Vita Tvättbjörn gjort sin entré i den vackra lokalen och senare avlöste det ena tvättmedelsmärket det andra fram till år 1988 när  NordTend flyttade till Finland. Ribbstolsfabriken var en liten del i det stora fabriksområdet. Nu är det mesta rivet och mitt intryck är att ribbstolsfabriken  ingår i bostadsrättsföretaget “Pianofabriken.”  Ett påtagligt minne från Ekstrands ribbstolsfabrik är dess handlingar, som numera förvaras på Riksarkivet. Det mest slående är deras brevpapper med ett skrytsamt brevhuvud. Här möter de nyfikna en fabrik med anor.

 

Ekstrands snickerifabrik låg ursprungligen i närheten av Östra station i Stockholm. Snickarmästare  Ekstrand hade redan på 1880-talet specialiserat sig på ribbstolar. Ledningen för folkhögskolor, pojkläroverk och privata flickskolor insåg det nyttiga i att det växande släktet förstod  att hälsan blev bättre av att röra på sig. En föregångare blev flickskolan Aleneum på Kungsgatan 2. Deras gymnastiksal räknades bland de bästa i Stockholm och på kvällarna disponerades lokalerna av KFUM´s  berömda gymnastikförening . Hit kom Claës Lundin och gjorde ett reportage om kvinnlig gymnastik för sin bok Nya Stockholm. I denna miljö var de självklart att flickor skulle vara lika duktiga som pojkar när det gällde att klättra i linor och göra övningar vid ribbstolar och bommar. Bilden är hämtad från Nya Stockholm, som kom ut år 1890.

gymnastik1

 

Gymnasterna från KFUM skaffade sig så småningom en egen gymnastiksal och nu inköptes redskap som bock, plint, häst och språngbräda. Dessa var icke användbara  redskap för flickor. Anledningen var att flickor inte fick uppträda i idrottskläder. Att hoppa bock eller slå volter över en plint var omöjliga övningar för flickor i knälånga kjolar.

 

Intresset för gymnastik gjorde att efterfrågan på gymnastikredskap växte. Snickarmästare Ekstrand for till industriutställningar och fick medaljer för sina vackra och välgjorda redskap. Hans tes var att det endast fick användas förstklassigt trävirke till en ribbstol och att det måste ha torkat i minst två år för att kunna duga att göra en ribbstol av. Ribborna fick inte brista när skolbarn eller elitgymnaster klängde på dem. Dessa medaljer fotograferades och fick pryda företagets brevpapper.

 

I slutet av år 1913 ansåg snickarmästare Ekstrand att det var tid att dra sig tillbaka och avveckla företaget. Personalen önskade fortsätta verksamheten och tack vare kontakter med träarbetarförbundet kunde de för Nya Bankens  ägare Olof Aschberg framlägga ett förslag hur de skulle göra för att själva kunna driva företaget vidare. Olof Aschberg ansåg att tillverkning av gymnastikredskap var en framtidsbransch. Ett lån beviljades och de anställde började köpa aktier. Aktiekapitalet  sattes till 50000 kronor. Kassörskan fröken Maria Charlotta Lindström köpte 30 akter och detta gjorde också en annan kvinnlig anställd.  Snickarna nöjde sig med att köpa ett par stycken. Den 2 mars 1914 registrerades företaget och vid detta tillfälle var fröken Lindström suppleant i styrelsen.

 

Olof Aschberg var generös. Det nya Ekstrands Snickerifabriks  Aktiebolag fick löfte om att få disponera en av Olof Aschbergs tomter i området Tellusborg. Arkitekten Per Benson fick i uppdrag att rita den nya fabriken. Han fick samtidigt rita två andra fabriker i området. I den ena skulle det tillverkas flygplan och i den andra pianon.

 

Ingen i styrelsen för Ekstrands nybildade snickerifabrik  anade att det på sensommaren 1914 skulle bryta ut ett världskrig, som skulle mala sönder länderna i Europa. Vårt lands politiker måste snabbt tänka om från nya gymnastiksalar till livsmedelsförsörjning och import av kol för uppvärmning av fastigheter och som bränsle i köksspisar. Nu blev det svårt att sälja ribbstolar och utrustning för pojkarnas gymnastiksalar. Styrelsen hoppades på bättre tider och beslöt sig för att låna upp mer pengar för att kunna fortsätta verksamheten. Riktigt vad som hände i styrelsen får vi aldrig veta. Kassörskan fröken Maria Lindström önskade inte längre vara suppleant i styrelsen och ersattes av en manlig snickare.

 

Sensommaren 1917 kunde den nya fabriken invigas och all verksamhet vid Östra station upphörde. I samband med detta såldes de gamla och omoderna maskinerna och det köptes helt ny utrustning, Detta blev dyrt och det måste skjutas till nytt aktiekapital. Flera ogifta kvinnor satsade pengar och köpte en eller två aktier. Några i styrelsen anade att det värsta och avsade sig sina platser. Då ombads kassörskan fröken Maria Lindström att komma tillbaka. Senare lämnade den gamla snickaremästare Ekstrand styrelsen och ny ordförande blev Gerhard Magnusson.

 

Gerhard  Magnusson var aktiv socialdemokrat och mycket god vän med Hjalmar Branting.  Han var riksdagsman och var även kommunalpolitiker i Stockholm. Någon gedigen skolutbildning hade han inte. Genom Hjalmar Branting hade han lärt känna Olof Aschberg och fått ekonomisk utbildning samt ett arbete på ett av Nya Bankens avdelningskontor. Han  titulerades för bankdirektör.  

 Gerhard Magnussons stora intresse var gymnastik. Vi vet inte i vilken gymnastikförening han var aktiv, bara att han blivit god vän med gymnasten och byrådirektören Gustav Adolf Lindencrona, som satt med i vårt lands olympiska kommitté och även  i styrelsen för Stockholms Stadion. Det  blev naturligt att locka med Lindencrona till styrelsen för Ekstrands snickerifabrik.

 Kriget verkade aldrig ta slut. Det var livsmedelsbrist och ursinniga småbarnsmammor gick till attack mot de livsmedelshandlare, som de trodde hade hemliga förråd av potatis och mjöl.  Det fanns ransoneringar, men de fungerade inte. Alla, som hade pengar, kunde köpa mat och kol av de föraktade gulaschbaronerna, som for utomlands och köpte upp livsmedel.

 

Kriget tog äntligen slut 1918. Detta innebar inte att det gick bättre att sälja ribbstolar och gymnastikredskap. Nu måste Ekstrands Snickerifabrik låna mer pengar och sälja fler aktier till småspararna. Aktiekapitalet höjdes gång på gång och år 1920 var det så högt som 280000 kronor.

 Våren och sommaren 1920 var fyllda av politisk oro. Hjalmar Branting var statsminister och ansvarig för folkskolan blev Verner Rydén, som på Västkusten kallades  “Den Röde Räven”. Han drev igenom att det inte längre fick förekomma någon katekesundervisning i folkskolan. Det vore bättre att skolbarnen fick lära sig hur vårt samhälle fungerar än att rabbla Martin Luthers förklaringar till tio Guds bud.

 

Hösten 1920 var det riksdagsval.  Valrörelsen blev aggressiv. Socialdemokraterna ville socialisera landet och lägga ner allt försvar. Högern önskade sänka skatterna och införa marknadsekonomi. Då spreds ett rykte. Gerhard Magnusson och Verner Rydén under krigsåren  hade varit gulaschbaroner.  I detta val segrade det konservativa partiet och Hjalmar Branting lämnade in sin avskedsansökan.  Gerhard Magnusson avsade sig  sina samtliga politiska uppdrag.

 Två år efter detta riksdagsval tvingades Ekstrands  Snickeriaktiebolag att gå i konkurs. Jag skulle vilja veta mer om detta. Vad hände med kassörskan fröken Maria Lindstrand? Fick hon tillbaka något av de pengar hon satsat?  Lyckades hon få ett nytt arbete?

 Samtidigt pågick ett internationellt arbete. Reglerna för hur kvinnor skulle vara klädda under de Olympiska spelen borde ändras. En kvinna måste under tävlingarna få vara idrottsklädd på samma sätt som männen. Då skakade männen på huvudet. Detta var ett omoraliskt krav. Jag tänkte på detta när jag idag klädd i kortbyxor kämpade i över en timme på mitt gym. Foto: Mats Önnestam

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Midsommarkransens vita kyrka

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På 1980-talet tränade jag inför en fjällvandring i Lappland. Jag letade reda på alla backar i området jag hittade och gick nästan dagligen upp och nedför dessa. På så sätt lärde jag känna Midsommarkransen. En solig vårsöndag  fick jag en känsla av att vara i någon av sydstaterna i USA.  Mörkhyade vuxna och ungdomar  strömmade in i den lilla vita kyrkan, som metodisterna hade sålt till Nyapostoliska Kyrkan. Denna söndag var det konfirmation som gällde.  Då funderade jag aldrig på vad denna kyrka hade för inriktning. . Nu har jag 30 år senare  börjat ta reda på vad denna för oss nya kyrka står för. Varifrån kom kyrkobesökarna? Varför sjöng de på engelska?  Varför lät det som om någon talade i tungor som i ett pingstvänskapell på den småländska landsbygden?

 

Den Nyapostoliska  Kyrkan har förhoppningsvis kommit för att stanna. Den är en nykomling i det svenska kyrkolivet. Det är en protestantisk kyrka med rötter i Tyskland.  Medlemmarna  tror på treenigheten och har tre sakrament, dopet, nattvarden och besegling, ett ord som känns främmande för besökarna i den svenska kyrkan. Mitt intryck är att det kan ha samma innebörd som hos mormonerna, vilket innebär att äktenskapet skall välsignas i kyrkan. Det skulle också kunna innebära att alla som blivit döpta som barn senare i livet skall vara  med om ett andedop  på samma sätt som den första kristna församlingen  upplevde  den första pingstdagen.

 

Den Nyapostoliska Kyrkan har en spännande historia. Den bildades år 1863 som en utbrytning ur en extatisk rörelse  i Skottland. Den stora skillnaden var att utbrytarna inte var övertygade om att Jesus skulle komma ur ett moln från himlen och sedan frälsa världen. Det extatiska inslaget fanns kvar och kyrkan kom att räknas som protestantisk. Genom engelska turister spreds den till de sydliga delarna av Tyskland och till Schweiz.

 

Under den sista delen av 1800-talet skaffade sig Tyskland kolonier i Södra Afrika och hit kom också missionärer från den Nyapostoliska Kyrkan. Efter krigsslutet efter det första världskriget tvingades Tyskland lämna ifrån sig kolonierna i Afrika till Storbritannien. Kvar som ett minne från den tyska tiden fanns den Nyapostoliska Kyrkan.

 

Tiden har rusat iväg sedan den extatiska första församlingen i Scottland bildades. De politiska omvälvningarna i Sydafrika har varit många och vårt land har tagit emot många flyktingar från de gamla tyska områdena. Ett flertal av dessa kom från den Nyapostoliska Kyrkan. De slöt sig samman och tog ett djärvt beslut. När metodistförsamlingen i Midsommarkransen på 1980-talet inte längre hade några medlemmar blev deras kyrka till salu. Då köptes den vackra kyrkan av dessa nya svenskar . Alla stockholmare, som var intresserade av läget i Afrika, kunde ta tunnelbanan till Midsommarkransen och här i den vita kyrkan försöka förstå något av problemen.

 

Idag har många svenskar tappat intresset för Sydafrika. Kyrkobesökarna diskuterar inte längre vid kyrkkaffet vad som sker  i Sydafrika.  Det stora problemet är vad som händer med den kristna minoriteten i Mellanöstern och om det finns några beröringspunkter mellan kristendom och islam.

 

Det enda jag tyckte var riktigt roligt i skolans kristendomsundervisning var missionshistoria. Jag lånade böcker och tittade i kartböcker.  Skolans undervisning handlade mest om Afrika, Indien och Kina. Ett par rader handlade om metodistkyrkans mission i de södra delarna av Sovjetunionen. Här gjorde de något som till och med Josef Stalin uppskattade. De försökte få muslimer att lämna sin tro och bli kristna. Hur väl de lyckades med detta kom jag aldrig underfund med.

 

Under 1970-talet arbetade jag på heltid som studiecirkelledare inom ABF. Jag stötte på ett par systrar,  som vuxit upp i en metodistfamilj vid Svandammsplan . Det roligaste i församlingen var när det kom en missionär och berättade om livet i bergskedjan Kaukasus och den obegripliga religionen islam.  I deras  hem hade det inte funnits någon daglig tidning och den nya uppfinningen radion hade inte nått ut till de svenska arbetarhemmen. Det var då missionärernas berättelser blev informationskällan om främmande länder.

 

Det finns två olika grenar av metodismen och den svenska hör till den amerikanska. Rörelsen fick fotfäste i vårt land tack vare svenska sjömän, som lärt känna troende metodister under de år de hade arbetat på amerikanska handelsfartyg. Den första metodistkyrkan uppfördes i Karlskrona i slutet på 1860-talet. Då gällde det att inte förarga stadens präster. Kyrkans arkitekt ritade ett vackert hus, som mest påminde om en herrgård i kustbandet.  Till denna kyrka sökte sig  inte bara sjömän utan också fiskare och arbetare vid örlogsvarvet.  Metodismen blev sjöfolkets kristendom och denna form av frikyrklighet fick aldrig fotfäste på den svenska landsbygden.

 

Det är spännande att fundera över hur denna kyrka hittade vägen till Midsommarkransen år 1921. Det kan ha kommit arbetslösa sjömän, som tidigare arbetat på amerikanska handelsfartyg och nu när depressionen kom efter det första världskriget valt att flytta hem. Det kan ha varit arbetslösa  varvsarbetare från Karlskrona.  Det fanns riksdagsbeslut om att skära ner på kostnaderna på försvaret och i samband med detta uteblev beställningarna på nya krigsfartyg. Den lilla församlingen hyrde en liten lokal vid Tegelbruksvägen.  År  1937 kunde den enkla lilla vita kyrkan  vid Svandammsvägen invigas.

 

De första åren efter slutet av det första världskriget var fyllda av politisk och social oro. Det blev depression och världshandeln stod fortfarande stilla.  Freden måste innebära ett slut på alla krig, det var onödigt att vårt land hade ett starkt försvar och skattemedlen måste satsas på bättre bostäder och mat åt de nödlidande. i början av år 1920 kom Socialdemokraternas nya partiprogram, som Rickard Sandler stod bakom. Huvudpunkten i programmet var att staten skulle få möjlighet att ta över naturtillgångarna som gruvorna i Lappland, vattenfallen och annan allmän egendom. Ett annat förslag var att kyrkan skulle skiljas från staten och att det då inte skulle vara ett krav att tillhöra den svenska kyrkan för att få arbeta som lärare i folkskolan och i de statliga läroverken. Detta partiprogram spred en rädsla bland de frikyrkliga. Kunde man vara kristen och samtidigt socialdemokrat?

 

Mitt i denna tumult bildades Sankt Johannes metodistförsamling i  Midsommarkransen. Det var strax efter riksdagsbeslutet att de gifta kvinnorna blivit myndiga och några månader innan det första riksdagsval, där både män och kvinnor hade rösträtt.

 

Metodisterna blev en konservativ gren inom frikyrkligheten. Det var familjen, som var det viktigaste. Rörelsen drog inte till sig de ensamstående och förvärvsarbetarna kvinnorna på samma sätt som Pingströrelsen gjorde.  Min morfar kom från Karlskrona där hans familj tillhörde metodistförsamlingen. Hans sätt att se på familjen som en enhet hade min mamma tagit till sig. Det var inte tal om att flickorna skulle gifta sig. De skulle bo hemma, skaffa sig ett arbete av vara sina föräldrars pensionsförsäkring. Detta var tankar jag inte kunde acceptera.

 

Det finns bara en liten spillra kvar av metodistkyrkan i vårt land. I USA är den fortfarande inflytelserik  och har spelat stor roll i politiken. Den mest kända aktiva politikern från denna kyrka är idag är Hillary Clinton.

 

 

 

Pianofabriken vid Telefonplan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var en mulen dag i början av mars när Nätkompis Lena och jag stämde träff på Café Hitom inte långt från Telefonplan. Vi satt och tittade ut genom de stora fönstren och njöt av friden och att det var god akustik  i rummet. Detta lilla smäckra hus hade uppförts  under det första världskrigets slutår. Här skulle det byggas pianon. Nätkompis och jag blev nyfikna och frågade den ansvariga för serveringen hur denna lokal hade använts. Svaret blev att här hade pianofabriken lagrat kol. Vi blev båda förvånade. Varför byggdes ett vackert rum med stora fönster för att förvara kol? Hur användes kol i tillverkningen av pianon?

 

Det  finns flera spår av Svenska Pianofabriken. Det första är ett par rader i Olof Aschbergs självbiografi “Den vandrande juden från Glasbruksgatan”. Han var hängiven socialist och god vän med Herman Lindqvist, som i sin ungdom utbildat sig till möbelsnickare. Under det första världskriget var han ordförande i  LO och satt samtidigt i Riksdagens andra kammare.  Det  andra spåret ledde till Riksarkivet, där handlingarna från Svenska Pianofabrikens  styrelsemöten förvaras. Det senare  blev en spännande läsning.

 

Under det första världskriget fanns det två grupper i Stockholm. Den ena var gulaschpatronerna, som utanför den ordinarie handeln köpte och till överpris sålde  kol och livsmedel, och den andra var vanligt folk, som tvingades stå i kö för att köpa bröd och potatis samt  bränsle till sina köksspisar och kakelugnar.  De fick det mycket sämre hösten 1917, eftersom skördarna hade slagit fel och de krigförande länderna gjorde allt de kunde för att hindra svenska handelsfartyg  att komma fram till hamnarna på Västkusten. Före kriget var den viktigaste näringen i vårt land jordbruket. Gårdarna var som regel små och det vanliga var att bönderna hade mjölkkor, grisar och höns. Spannmål och potatis odlades för eget bruk.  Allt överskott från djurhållningen såldes till städernas handlare. Brödsäd för stadsbornas behov importerades i stora mängder från framför allt Ryssland och Tyskland.

 

Gulaschpatronerna hade kontaktnät både i utlandet  och på den svenska landsbygden. De köpte kol, brödsäd och potatis, som de lagrade för att kunna sälja när priserna steg. De blev förmögna och kunde kosta på sig att köpa svensktillverkade  lyxvaror. Några möbelsnickare började fundera över vad som gick att sälja till de nyrika i huvudstaden. De var säkert intresserade av att köpa ett vackert piano.  Snickarna  hade också drömmar om en ny och bättre värld den dag när kriget tagit  slut. Då skulle alla ha människovärde och Internationalen  skulle skänka  lycka till arbetarna.  De varma sommarkvällarna skulle det strömma ljuv pianomusik från öppna fönster. Alla mammor skulle kunna spela piano.  Medan kriget pågick gällde det att hoppas på framtiden. Det fanns bara två svenska pianofabriker, den ena låg i Göteborg och den andra i Uppsala. Nu måste Stockholm få sin egen pianofabrik.

 

Möbelsnickarnas dröm blev verklighet den 27 november 1917. De hade tidigare sökt upp den röde bankiren Olof Aschberg, som var mycket intresserad av att hjälpa duktiga hantverkare att bygga upp egna små industrier i Midsommarkransen.  De fick disponera en tomt och fick också hjälp med startkapitalet. Till styrelseordförande för det nybildade aktiebolaget valdes LO´s ordförande Herman Lindqvist.  Större delen av kapitalet lånades av Nordiska Emissionsbolaget. Chef för detta bolag var Olof Aschbergs gode vän Wilhelm Bruzelius, som vid det första mötet valdes in i styrelsen. Samtidigt startade en försäljning av aktier på den svenska landsbygden. Många kvinnor köpte en enda aktie och några män köpte ett par stycken.

 

Vi vet inte idag hur många pianon som tillverkades i fabriken. Det visade sig nästan genast att det var mycket svårt att sälja pianon. I april 1918 insåg Wilhelm Bruzelius att han hade satsat fel och drog sig ur styrelsen. I samband med detta såldes Nordiska Emissionsbolagets aktier till  Svenska Träarbetarförbundet.  Efter detta växte problemen. Småspararna kände sig lurade och många undrade om allt gick rätt till i pianofabriken. Några journalister från borgerliga tidningar försökte komma underfund med affärerna. Då kom det fram. Herman Lindqvist och två andra ledande socialdemokrater hade under krigsåren hört till  gulaschbaronernas föraktfulla skara.   Herman Lindqvist hade lyckats köpa kol, som han sedan sparade tills  priset blev skyhögt på den illegala marknaden. Någonstans hade han också gömt ett förråd av livsmedel. För att undgå fler skandaler valde Herman Lindqvist att avgå som ordförande för  LO. Platsen  i riksdagen lyckades han behålla tack vare att Hjalmar Branting , som då var statsminister, valde att göra sig av med de två andra gulaschbaronerna.

 

Den 10 september år 1920 hölls en extra bolagsstämma för pianofabriken . Bolaget skulle träda i likvidation. För att detta sammanträde skulle betraktas som giltigt hölls en stämma i mars 1921. Till detta möte var det många småsparare som kom. Det finns inga anteckningar om vad småspararna yttrade  under detta möte. Tre år senare var konkursen ett faktum. Byggnaderna såldes till tvättmedelsföretaget Helios. Av vad jag har hört ingick ett stort kollager i köpet. 

 OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag sitter nu och tittar på de bilder jag tog när jag åt lunch tillsammans med Nätkompis Lena på Café Hitom. Denna vackra byggnad ritades av arkitekt Per Benson.  Mitt intryck är att det fridfulla rummet med sina höga gotiska fönster var tänkt att bli  en  lokal för visning av pianon och för musikaftnar. Kanske hade den kulturintresserade Olof Aschberg  drömmar om ett litet konserthus i förorten Midsommarkransen, den stadsdel han hade varit med om att bygga upp. 

 

Drömmarna slog aldrig in. Hösten 1918 var kriget äntligen slut. Knappt en miljon soldater hade stupat. Fattigdomen bredde ut sig som ett gissel i Tyskland. Barnen i Wien svalt och det ordnades insamlingar till dem. Även om inte vårt land varit med i kriget, fanns det påminnelse om krigets fasor överallt. Det gick inte att vrida klockan tillbaka till de lyckliga åren i början av 1900-talet.

 

Allt var inte svart. Det kom nya tvättmedel och önskedrömmen för många husmödrar var en elektrisk tvättmaskin från USA.  Smutsen och fattigdomen måste skrubbas bort och det gällde att ha krafter som en björn. Dessa tankar är fullt synliga på en vägg i Café Hitom. Det enda som saknas på denna trivsamma träffpunkt är ett piano och sommarkvällar, när skön musik strömmar ut på uteserveringen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Hotell Rydberg och Operakällaren

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag brukar ibland  kalla mig för lokalhistoriker på nätet. Det har hänt mycket i Stockholms sydvästra förorter sedan Gustaf Vasa valdes till kung den 6 juni år 1523. Många män och kvinnor har hjälpt till att utveckla alla de olika stadsdelarna. En av dessa var Herman Lindqvist, som var LO´s ordförande åren 1900-1920.  Tillsammans med “Röde Bankiren” var han med om att starta  fyra  små industrier i Midsommarkransen.  Flera byggnader från denna epok finns fortfarande kvar och är nu kulturmärken.

En tidig och blåsig marsmorgon kommer det bästa fram av miljön kring Gustav Adolfs torg i Stockholm. Inga bussar och inte folk, som snabbt söker sig till tunnelbanan eller turister, som spanar in vägen till sevärdheterna på sin senaste modell av mobilen. Jag frös om händerna när jag igår stod och fotograferade de hus, som byggdes som bankpalats för hundra år sedan. Då skulle det gamla bort och Sverige var på väg att resa sig ur snusk och fattigdom.  Ett av alla dess hus som försvann, var det anrika Hotell Rydberg.

 Det är märkligt att titta på teckningar från slutet av 1800-talet i olika böcker och tidskrifter. En kvinna gick inte på restaurang och om hon någon gång gjorde detta måste hon ha sällskap  med sin äkta make eller sin far. Detta var trots det manliga förklädet inte populärt och ansågs en smula oanständigt. Det fanns ett fåtal kvinnor, som vågade sig på detta. Två av dessa  var Hjalmar Brantings hustru Anna och kvinnokämpen Kata Dalström.

Under 1970-talet  hade jag en heltidstjänst som studiecirkelledare i ABF Västerort. En dag i veckan var jag i Folkets hus i Spånga. Där  var jag  ansvarig för kurser för pensionärer i arbetarrörelsens historia, olika svenska landskap och konsten att skriva sina minnen. Detta blev ett par mycket lärorika år för mig.  Flera berättade om att de som barn suttit i mäster Palms knä och lärt sig först hans skånska dialekt. Mäster Palm hade flera goda vänner sedan ungdomsåren i Spånga och det fanns alltid någon familj, som erbjöd honom en sängplats.  På söndagsmorgon hörde det till att bjuda honom på sillfrukost med en stor sup. Det var sådant som egentligen inte gick för sig. En arbetare skulle vara nykter och skötsam. Det hände att mäster Palm tog tåget till Stockholm för att träffa ledande socialdemokrater på någon restaurang i hotell Rydberg. Det var här som ledarna för den yrvakna fackföreningsrörelsen mötte riksdagsmän, som kunde vara liberaler eller socialdemokrater. Dessa båda partier hade mycket gemensamt.

 

Någon enstaka gång slog de fackligt aktiva manliga arbetarna på stort och följde med Mäster Palm till hotell Rydberg.  Då var det inte tal om att kvinnorna skulle följa med. Visst diskuterade man över köksbordet att gifta kvinnor borde vara myndiga och få rösträtt. Kvinnosakskvinnan Kata Dalström hade sagt ifrån. Klasskampen var det viktigaste och kvinnornas medborgerliga rättigheter skulle gå genom männen. Detta var det inte alla som höll med om.

 

Den äldste av alla jag lärde känna i Spånga  var Mats, som  hade varit byggnadssnickare.  Hans pappa hade en enda gång följt med Mäster Palm till Hotell Rydberg. När han kom hem med sista tåget till Spånga var han så upprörd att han skakade liv i hela familjen. Vid ett bord satt paret Anna och Hjalmar Branting. De hade kommit  sent och krävde att få slippa sitta och vänta på mat och dryck. Anna Branting var journalist och skrev om olika pjäser och de skådespelare, som hade huvudrollerna. Hon var känd för sin vassa penna.

 

Anna Branting väckte alltid uppmärksamhet när hon kom in i någon av matsalarna på Hotell Rydberg. Det första hon gjorde var att plocka fram ett elegant munstycke av silver och sätta en cigarett i det. Hon sög girigt  i sig allt nikotin medan hennes make riksdagsmannen Hjalmar Branting studerade matsedeln och vinlistan. Detta var överklassfasoner, som Mats pappa förfasade sig över. Så här borde inte uppriktiga socialdemokrater uppföra sig.

 

Det är mycket som har ändrats kring Gustaf Adolfs torg  de sista 130 åren. Det operahus, som uppfördes när Gustaf III regerade landet, var slitet. De sista åren hade vaxljusen bytts ut mot stearinljus, som gav ett klarare sken. Risken för eldsvåda fanns vid varje föreställning och brandfaran hade ökats på grund av att männen och ett fåtal kvinnor rökte under pauserna. Nu måste teatern rivas och ersättas med ett nytt teaterhus med elektrisk belysning.

 operakällaren 1880-tal

Till den gamla Operan hörde en källare, där det fanns en restaurang. Strax före rivningen sökte sig Claës Lundin dit för att göra ett reportage för boken “Nya Stockholm.”  Maten var god och betjäningen utmärkt.  Här rådde samma stämning som i herrklubb för den högre medelklassen. Att ta med sig sin fru eller syster på en middag på Operakällaren var opassande. Gifta par skulle gå till Hotell Rydberg och äta biff med lök, ugnstekt potatis och en äggula som sås.

 

Det nya operahuset stod klart år 1898 och till den nya restaurang Operakällaren  gick det för sig för männen att ta med sig  damer. Denna restaurang har gått till historien på grund av ett gräl, som lär ha ekat ut till planen utanför Jakobs kyrka.  Det var här i augusti 1898 som ledade socialdemokrater firade att LO hade bildats. Dess förste och nyvalde ordförande Fredrik Sterky var så trött efter ett långt och konfliktfyllt möte att han knappt orkade äta utan nöjde sig med att halvsovande dricka flera glas whisky.

 

Mötet hade startat tidigt på dagen i Victoriateatern på Djurgården. Det kom 264 ombud från hela landet och bland dessa fanns bara ett fåtal kvinnor.  Några ledande socialdemokrater utanför fackföreningarna deltog i mötet. En av dessa var Kata Dalström.  Frågan gällde att bilda en paraplyorganisation för samtliga  fackförbund och om det skulle bli obligatorisk för facket medlemmar att bli medlemmar i det socialdemokratiska partiet. En av de hårdaste förkämparna för denna linje var Kata Dalström. Motståndare var träarbetarnas fackordförande Herman Lindqvist  och metallarbetarnas Ernst Blomberg. Anledningen till detta var att ute i bygderna uppfattades socialdemokratin som fientligt inställd mot det kristna budskapet och att detta skrämde över de frikyrkliga till liberalerna.  Var hörde nykteristerna hemma?  Kunde man vara med i socialdemokraterna och IOGT samtidigt?

 

De, som var för kollektivanslutning kom med ännu ett argument. Kollektivanslutning skulle innebära att det kom in mer medlemsavgifter och att man nu skulle få råd att utbilda partifunktionärer,  Herman Lindqvist svarade bara att avgiften kunde skrämma bort de frikyrkliga från fackföreningarna. Det blev småningom omröstning och det majoriteten av de röstberättigade röstade för kollektivanslutning. Efter detta valdes Fredrik Sterky till ordförande.

 

Grälen  tog inte slut för att mötet var över. Debatten fortsatte på vandringen in mot centrum. En grupp med  Kata Dalström i spetsen styrde stegen mot Operakällaren, som hade nyhetens behag. Till de andra gästernas förfäran höll den aggressiva debatten på tills det var dags för restaurangen att stänga.  Då hade inte sista ordet blivit sagt.

Alla, som denna augustinatt var ute och flanerade, hörde Herman Lindqvists väsande stämma:

 “Kata, du har gjort vad du ångrar. Du har splittrat fackföreningen, jag önskar att du vore en lömsk katta och jag hade en säck. Då skulle jag stoppa ner dig i säcken tillsammans med en tung sten och slänga ner dig i Nybroviken. Nu förlorar vi medlemmar.”

 

Det blev så som Herman Lindqvist spådde. De frikyrkliga lämnade fackföreningarna.  Herman Lindqvist var en kompromissernas man och han lyckades året därpå ena de stridande parterna. Två år senare avled Fredrik Sterky och då valdes Herman Lindqvist till ny ordförande för LO.

 

Det har hänt mycket sedan grälet i Operakällaren.  Under Hjalmar Brantings första år som statminister satt Herman Lindqvist med i regeringen och ansvarade för de sociala frågorna. Idag är han bortglömd. En del av hans släkt bodde i Finland och det fanns traditioner i denna släkt  att döpa pojkar till Herman.  Idag är den mest kände i denna släkt författaren Herman Lindqvist.